Remissyttrande över Skogsutredningens betänkande SOU 2020:73 (Diarienummer: M2020/01926)
Handelskammaren Mittsverige lämnar ett remissyttrande över Skogsutredningens betänkande SOU 2020:73 enligt nedan. Vårt remissvar är i första hand inriktat på de framlagda förslagens uppenbara inverkan på individer, näringsliv och kommuner. När det gäller förslagen kring regleringar av skogsbruket som sådant lämnar vi i huvudsak över till de aktörer som bedriver skogsbruk att yttra sig kring detta.
Inledning
Handelskammaren Mittsverige är politiskt oberoende och representerar en stor del av näringslivet i Västernorrlands och Jämtlands län. Länens näringsliv har en del likheter och olikheter. Speciellt noteras förekomsten av en stark skogs- och verkstadsindustri som gör Västernorrland till ett av Sveriges mest exportintensiva län. Jämtland är samtidigt det län i Sverige som är mest beroende av just skogsbruk.
De företag och industrier som Handelskammaren Mittsverige representerar exporterar för över 24 miljarder årligen och sysselsätter nästan 28 000 anställda.
Samanfattning
Handelskammaren Mittsverige anser inte att utredningen lever upp till utredningsdirektivet i fråga om stärkt äganderätt och växande bioekonomi. Myndighetsdefinierad naturvård föreslås öka kraftigt i omfattning, vilket i många fall motverkar ambitionerna om en stärkt äganderätt. De mycket omfattande naturvårdssatsningarna motiveras ofta med att det är nödvändigt utifrån utredningens egna, anmärkningsvärt långtgående, tolkningar av Sveriges internationella åtaganden.
Handelskammaren Mittsverige ser det som absolut nödvändigt att Sveriges sätt att mäta arealen eller andelen skyddad natur utformas på ett sätt som gör siffrorna jämförbara med andra länders. Som det nu är jämförs äpplen, päron och russin med varandra i dessa jämförelser.
Handelskammaren Mittsverige bejakar förslaget att formellt skydd helt ska bygga på frivillighet, men anser att omfattande undantag från denna frivillighet riskerar göra att förslaget helt förlorar sitt värde.
Vi lämnar även konstruktiva förslag kring hur ytterligare undantag av skogsmark från brukande kan ske utan att vare sig enskilda eller lokalsamhällen drabbas av negativa effekter på det sätt som ofta sker idag.
Handelskammaren Mittsverige ser förslaget om ytterligare mycket omfattande avsättningar i fjällnära skog som misshushållning med statliga medel. Förslaget riskerar därtill att försvåra för människor att bo och verka i fjällkommunerna. I den mån nya avsättningar ska göras i området bör det förutsätta skogsägarens medgivande, och att ersättningen utformas på ett sätt som tillvaratar även kommande generationers intressen.
En nödvändig grund för svensk skogspolitik
Vi vill betona en för oss mycket viktig grundprincip beträffande svensk skogspolitik: skogsägare med höga naturvärden i sin skog, eller delar av Sverige med stor förekomst av höga naturvärden i skogen, får aldrig utsättas för en behandling från myndigheternas sida, som innebär att dessa naturvärden medför nackdelar ur ekonomiska eller andra aspekter.
Detta är för oss viktigt bland annat av följande skäl:
* En politik som innebär att höga naturvärden genererar nackdelar för enskilda eller lokalsamhällen är kontraproduktiv, inte minst för bevarandet och utvecklingen av naturvärden i skogslandskapet.
* Denna princip är också av största vikt för att upprätthålla medborgarnas förtroende för staten och det svenska politiska systemet. En stat som behandlar sina medborgare enligt principen ”damn if you do, damn if you don’t” vinner inte sina medborgares förtroende.
Detta är viktigt då dagens tillstånd i de svenska skogarna i huvudsak är ett resultat av skogspolitiken före 1993 års Skogsvårdslag. Skogspolitiken före denna tidpunkt syftade tämligen ensidigt till att maximera skogstillgångarnas ekonomiska nytta, öka den skogliga tillväxten, förse industrin med råvara och skapa största möjliga exportintäkter, skatteintäkter och underlag för det svenska välfärdssamhället.
Några av inslagen i denna politik var att Skogsvårdsmyndigheten skriftligen uppmanade skogsägare att avverka utpekade bestånd av ”äldre skog med låg tillväxt” och även erbjöd statsbidrag för finansiering av sådana avverkningar, liksom för utdikning av våtmarker med låg skoglig produktion. Då just ”äldre skogar med låg tillväxt” och våtmarker är typexempel på biotoper som idag ofta anses vara skyddsvärda, framstår det som ytterligt anmärkningsvärt om de skogsägare som av någon anledning valt att låta sin skog bli gammal och utveckla naturvärden, skall drabbas av nackdelar till följd av detta.
I enlighet med denna princip menar vi också att delar av landet där skogsbruket bedrivits på ett sätt som tillåtit mer storskalig utveckling av höga naturvärden, inte skall missgynnas av detta i jämförelse med de mer industrinära bygder där de gamla skogarna avverkats, och våtmarkerna dikats ut.
Den privatägda skogen är en viktig resurs för folk och företag
De enskilda skogsinnehaven i norra Sveriges skogsbygder är av stor ekonomisk och kulturell betydelse för såväl enskilda personer som för näringslivet. Ett skogsinnehav kan vara avgörande för människors möjligheter att bygga eller renovera sina bostäder eller att driva företag – även i de fall skogsbruket bedrivs mycket extensivt, och kassaflödet från avverkningsintäkter över tid är litet. Under lång tid har det varit svårt, för att inte säga omöjligt, för enskilda eller små företag i skogsbygderna att låna pengar i bank för att finansiera exempelvis investeringar i företag eller bostäder. Lösningen har då ofta varit att
skogsägare har beviljats låna pengar med sin skogsfastighet som säkerhet. Det finns väldigt många exempel på företag i olika branscher, från livsmedelsproduktion till åkerier och handelsverksamheter, som baserats på denna affärsmodell och varit verksamma och framgångsrika under lång tid. Under senare år har det blivit allt tydligare att mark som inte har ett brukningsvärde, såsom formellt skyddad mark, eller registrerade nyckelbiotoper, av bankerna inte betraktas som säkerhet vid upplåning.
Det förslag avseende storskaligt skydd av skog längs fjällkedjan som Skogsutredningen nu lägger fram, skulle innebära att skogsbygderna för all framtid berövas denna gröna kapitalbas. De engångsersättningar som föreslås betalas ut tillfaller den som äger marken idag, medan framtida generationer av ägare varken får någon ersättning av staten, kan nyttja marken för skogsbruk som genererar ett kapitalflöde, eller som belåningsbar kapitalbas. Huruvida engångsersättningarna, i linje med utredningens fria spekulationer, kommer att investeras i något som skapar värde i bygderna på längre sikt, eller inte, står skrivet i stjärnorna. En brukningsbar skogsfastighet som ägs av människor som vill driva företag gör med största sannolikhet större långsiktig nytta för vår bygd, än en engångsersättning, som fort kan placeras i tillgångar någon helt annanstans.
Vi menar att den sortens lösa antaganden som utredaren här ägnar sig åt aldrig får ligga till grund för politik som kommer att påverka människor och bygder för mycket lång tid framåt.
Skydd av fjällskog – ett ineffektivt sätt att använda samhällets resurser
Förslaget till skydd av fjällskogen är också ett tveksamt sätt att använda skattepengar då effekten, inte minst avseende uppnåendet av miljömålet ”Levande Skogar”, kan ifrågasättas starkt. Kopplingen till de nio preciseringar som gäller för miljömålet är i flera fall så låg att trycket på ett fortsatt skydd av skog utanför det fjällnära området sannolikt kommer att ligga kvar på en hög nivå, även om förslaget genomförs. Orsaken till detta är att de naturtyper och arter som finns i fjällskogen finns just där, medan exempelvis merparterna av de skogslevande arterna på rödlistan återfinns i helt andra delar av landet. Den fjällnära skogen är redan idag undantagen från skogsbruk i en högre utsträckning än de flesta andra naturtyper, varför effekten per krona av de samhällsresurser som satsas på ytterligare skydd av fjällskog riskerar att bli orimligt låg, inte minst avseende bevarande och stärkande av naturvärden.
Utredaren försöker förvisso att motivera skyddet av fjällskogarna inte bara med skydd av biologisk mångfald, utan även med att de är ”unika” i ett europeiskt perspektiv. Detta då de sägs vara ”ett av de få kvarvarande stora sammanhängande naturskogsområdena i Europa, dels att de utgörs av ofta väglösa områden, som endast i liten grad är påverkade av skogsbruk”.
Påståendet att fjällskogarna är så opåverkade av skogsbruk härrör sannolikt från den analys av gamla flygbilder som utförts av Metria på uppdrag av Naturvårdsverket. Denna bildanalys visar endast vilka skogsområden som inte var ny-avverkade, eller i ungskogsfas, på 1960-talet. En stor andel av dessa äldre skogar var då i dåligt skick till följd av långvarigt ”hyggesfritt skogsbruk”. De saknar därför flertalet av de kvaliteter som förknippas med opåverkade kontinuitetsskogar, eller ”naturskogar”. Analysen saknar dessutom koppling till vad som hänt dessa skogar sedan 1960-talet då de analyserade flygbilderna togs. Praktiska
uppföljningar i fält har visat att skogar som registrerats som ”kontinuitetsskogar” mycket väl kan ha avverkats sedan bilderna togs och ersatts av ungskogar med god tillväxt.
Ett sådant underlag kan enligt vår mening inte användas som underlag för politiska beslut av stor betydelse för folk och företag.
De kostnadsberäkningar som utredningen gjort avseende att undanta den fjällnära skogen från brukande bortser helt från det faktum att många naturvärden som anses bevarandevärda, också ofta är i behov av kostnadskrävande skötsel för att finnas kvar. Den svenska statens benägenhet att undanta produktiv skogsmark från brukande, och sedan lämna densamma utan vidare åtgärder, fick skarp kritik av Riksrevisionen i granskningsrapporten ”Skyddet av värdefull skog” (RiR 2018:17). Riksrevisionen konstaterar där bland annat: ” Riksrevisionen bedömer att naturvårdande skötsel under lång tid inte prioriterats i tillräcklig utsträckning av myndigheterna.” och ”Brister i insatser, kunskap och samordning av statistik gör att skyddet av värdefull skog i Sverige inte är så effektivt som det skulle kunna vara. Det är en av slutsatserna i Riksrevisionens granskning.” Trots att denna rapport belyses i utredningen, syns i förslagen och kostnadsberäkningarna inga konsekvenser av densamma.
Politik med irreversibla effekter får inte vila på spekulationer.
När det gäller konsekvenserna av det föreslagna skyddet av den fjällnära skogen skriver utredaren: ”Den samhällsekonomiska nyttan av att nyttja delar av dessa, ofta lågproduktiva naturskogar med mycket höga naturvärden för skogsbruk bedöms vara betydligt lägre än den samhällsekonomiska nyttan av att avsätta dessa områden för andra ändamål som naturvård, renskötsel och naturturism.
Även om förslaget innebär en inskränkning för skogsnäringen i norra Sverige som initialt kan vara negativ när det gäller arbetstillfällen och landsbygdsutveckling bedöms det på längre sikt kunna bli positiva effekterna även ur dessa perspektiv. Genom att avsätta dessa områden för naturvård kan de bidra till utvecklingen för naturturism, renskötsel, friluftsliv, jakt, fiske och lokalsamhället i övrigt.”
Riktigt vad denna bedömning vilar på är dock svårt att härleda i utredningsmaterialet. Vi delar inte utredningens bedömning, utan menar att skogsbruket i fjällkedjan till stora delar gynnar turistföretagen och t.o.m. kan vara förutsättningen för deras verksamhet. VI vet redan att bygder där det är svårt att livnära sig, och som till följd av detta avfolkas, tappar i attraktivitet hos stora delar av besökarna. Förslag till politik som på ett tydligt negativt sätt kommer att påverka såväl enskilda som lokalsamhällen får inte av utredaren slätas över med till synes ogrundade spekulationer kring den framtida utvecklingen av exempelvis besöksnäringen, vars framtida utvecklingspotential betonas i texten. Inte minst det senaste årets pandemisituation visar hur sårbar besöksnäringen är också i norra Sveriges inland. I bedömningen av
besöksnäringens framtid måste en rad svårgripbara faktorer vägas in. Ett av de tydligaste frågetecknen härvidlag utgörs av hur människornas resvanor kommer att påverkas av klimatarbetet och vad detta innebär för turistströmmarna.
I rapporten ”Turistfakta 2020” som tagits fram av Jämtland/Härjedalen Turism framgår bland annat att de främsta reseanledningarna för utländska besökare i Jämtland är:
Norrmän:
- Delta i aktiviteter
- Shopping
- Besöka sevärdheter
Övriga utländska besökare:
- Delta i aktiviteter
- Besöka sevärdheter
- Rundresa
Kopplingen till ytterligare skydd av fjällskog framstår här som mycket otydlig.
När det gäller organiserade aktiviteter i de områden som idag är formellt skyddade av staten kan det konstaterats att detta inte sällan är betydligt mer komplicerat för företagen inom besöksnäringen än vad det är att arrangera aktiviteter på mark som inte omfattas av de restriktioner som gäller i skyddade områden. Detta gäller inte minst alpin skidåkning, cykelaktiviteter, med flera verksamheter där det i flertalet fall visat sig vara enklare att träffa överenskommelser med berörda markägare utanför skyddade områden, än vad det är att hitta lösningar som accepteras av de myndigheter som utövar tillsyn inom exempelvis naturreservat. Vi kan utifrån utredningens kartmaterial konstatera att en stor del av de områden som idag ses som potentiella utvecklingsområden intill besöksanläggningar belägna längs fjällkedjan föreslås avsättas.
Som företrädare för de kommuner som har att hantera de ekonomiska effekterna av de politiska förslag som läggs fram i utredningen menar vi att den typ av spekulationer och önsketänkande som utredaren här ägnar sig åt, aldrig får ligga till grund för politiska förslag.
Skogsskydd på villkor som inte är negativa för skogsbygderna
Om Riksdagen och regeringen anser att samhällets intresse av att skydda skog är så stort att man önskar gå vidare med omfattande avsättningar i våra kommuner, menar vi att det finns möjligheter att göra detta på sätt som gör att åtgärden blir mindre negativ för såväl individer som lokalsamhället, och samtidigt har potential att öka effekten av de samhällsresurser som används.
* Ersättningen till skogsägare ska inte som idag göras i form av en engångsersättning – utan istället ske i form av årliga utbetalningar motsvarande den avkastning det skyddade området skulle ha givit om det nyttjats för rationellt skogsbruk.
* Den årliga ersättningen för uteblivna skogsbruksintäkter ska knytas till fastigheten. På så sätt bibehåller det skyddade området sin ekonomiska avkastningsförmåga och kan även i framtiden nyttas som säkerhet vid banklån. Vid en försäljning övertar den nye ägaren intäkterna från fastigheten.
* Modellen med upplåtelser ”för all framtid” ersätts av tidsbegränsade skydd av skog. När den avtalade skyddstiden löper mot sitt slut skall behovet av fortsatt skydd ställas mot behovet av andra åtgärder i det omgivande landskapet/länet/landet för att samhället alltid skall kunna lägga sina resurser på de åtgärder som bedöms ge den högsta samhällsnyttan på kort och lång sikt. På så sätt kan exempelvis behovet av fortsatt statligt skydd av ett område beläget i västra Jämtland ställas mot behovet av skydd riktat mot tätortsnära skog i Mälardalen eller artrika ädellövskogar i södra delarna av landet. Samhällets resurser kan då löpande, utifrån aktuellt kunskapsläge, läggas på det åtgärder som ger den största effekten.
* Berörda kommuner ska kompenseras för de arbetstillfällen, och kommunala skatteintäkter, i den skogliga värdekedjan som faller bort inom skogsvård, inventeringsarbete, skoglig planering, avverkning, transport av rundvirke, lokal förädling, etc, till följd av att skog undantas från brukande. Denna kompensation ska fastställas när skyddsbeslut fattas, och utgå till dess att dessa arbetstillfällen och skatteintäkter på ett påvisbart sätt ersatts av den utveckling inom andra areella näringar såsom besöks- och rennäring, som utredningen förespeglar.
